Chiare, Fresche
Klara och kyliga och lena vatten
där sina vackra lemmar
hon lade, den enda jag ville kalla kvinna;
vänliga gren mot vilken
(jag suckar när jag monns det)
hon lutade sin vackra rygg och midja;
blommor och gräs som täcktes
lätt av hennes klänning
och hennes vackra bröst;
heliga, stilla luft
där kärleken lät två vackra ögon öppna mitt hjärta;
- lyssna nu, ni alla,
till de sista sogsna ord jag sjunger.
Om det är bestämt så för mig,
om det är himlens vilja
att kärleksgråt skall sluta mina ögon;
låt då ett vänligt öde
min stackars kropp begrava
hos er, och låt den nakna själen vända hemåt.
Döden blir mindre grym
om jag får ta det hoppet
med på den svåra färden;
ty min trötta själ
kan aldrig i en mera stilla hamn,
en mera fridfull grav
låta mitt plågade kött och ben få vila.
Kanske hon vänder åter
hit, som hon fordom brukat,
en dag igen, den vackra, milda, grymma,
och kanske skall hon söka
förväntansfull och ivrig
här på den plats hon fann mig då, den dagen,
den underbara dagen!
När hon då ser en jordhög
bland stenarna, kanhända
att hon av kärlek suckar
så ljuvt, att när hon torkar sina tårar
med slöjan, själva himlen
beveks av henne att min själ benåda.
Från alla grenar sjönk det
(och sjunker ljuvt i minnet)
ett regn av blommor ner i hennes sköte;
och själv satt hon där stilla,
ödmjuk i all sin ära,
och moln av kärlek täckte henne redan.
En blomma föll på fållen,
en på det ljusa håret -
blankaste guld och pärlor
var hennes hår den dagen -
en lade sig på marken, en på vattnet;
en virvlade i fallet
och tycktes säga: Här härskar kärleken.
Och jag sade gång på gång
förundrad, fylld av bävan:
Hon måste vara född i paradiset...
- så hade hennes hållning
och ansiktet och rösten
och hennes mjuka skratt sövt mig med glömska
så tungt och djupt, och fört mig
så långt från verkligheten
att suckande jag sade:
Hur kom jag hit, och när? -
och trodde att jag vilade i himlen.
Jag längtar till det gräset
ännu, så starkt att ingen ro jag finner.
Sång, om din skönhet våre som din längtan
kunde du utan fruktan
gå ut ur skogen och dra in bland folket.
Jag hittade den här renässansdikten i en bok och fastnade direkt, tyckte den var fin på något sätt ^^
där sina vackra lemmar
hon lade, den enda jag ville kalla kvinna;
vänliga gren mot vilken
(jag suckar när jag monns det)
hon lutade sin vackra rygg och midja;
blommor och gräs som täcktes
lätt av hennes klänning
och hennes vackra bröst;
heliga, stilla luft
där kärleken lät två vackra ögon öppna mitt hjärta;
- lyssna nu, ni alla,
till de sista sogsna ord jag sjunger.
Om det är bestämt så för mig,
om det är himlens vilja
att kärleksgråt skall sluta mina ögon;
låt då ett vänligt öde
min stackars kropp begrava
hos er, och låt den nakna själen vända hemåt.
Döden blir mindre grym
om jag får ta det hoppet
med på den svåra färden;
ty min trötta själ
kan aldrig i en mera stilla hamn,
en mera fridfull grav
låta mitt plågade kött och ben få vila.
Kanske hon vänder åter
hit, som hon fordom brukat,
en dag igen, den vackra, milda, grymma,
och kanske skall hon söka
förväntansfull och ivrig
här på den plats hon fann mig då, den dagen,
den underbara dagen!
När hon då ser en jordhög
bland stenarna, kanhända
att hon av kärlek suckar
så ljuvt, att när hon torkar sina tårar
med slöjan, själva himlen
beveks av henne att min själ benåda.
Från alla grenar sjönk det
(och sjunker ljuvt i minnet)
ett regn av blommor ner i hennes sköte;
och själv satt hon där stilla,
ödmjuk i all sin ära,
och moln av kärlek täckte henne redan.
En blomma föll på fållen,
en på det ljusa håret -
blankaste guld och pärlor
var hennes hår den dagen -
en lade sig på marken, en på vattnet;
en virvlade i fallet
och tycktes säga: Här härskar kärleken.
Och jag sade gång på gång
förundrad, fylld av bävan:
Hon måste vara född i paradiset...
- så hade hennes hållning
och ansiktet och rösten
och hennes mjuka skratt sövt mig med glömska
så tungt och djupt, och fört mig
så långt från verkligheten
att suckande jag sade:
Hur kom jag hit, och när? -
och trodde att jag vilade i himlen.
Jag längtar till det gräset
ännu, så starkt att ingen ro jag finner.
Sång, om din skönhet våre som din längtan
kunde du utan fruktan
gå ut ur skogen och dra in bland folket.
Jag hittade den här renässansdikten i en bok och fastnade direkt, tyckte den var fin på något sätt ^^
Kommentarer
Postat av: Abbe
Kanske borde tillägga att den skrevs av Francesco Petrarca? ;-)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Francesco_Petrarca
Trackback